ANNA WIDÉN
annawide@gmail.com
www.annawiden.no / ARKIV
"FURILDEN" Gotland 1997
 
  STEDSKUNST
site specific works
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
furilden
furilden furilden furilden furilden
furilden furilden furilden furilden
         

"FURILDEN" - Arbetsplats och arena för experiment.
Av Ulrika Orvedal och Anna Widén.

Hösten 1997 gjorde jag ett avbrott i mina studier vid Statens Håndverks- og Kunstindustriskole
i Oslo och var ett halvt år på Gotland. Jag bodde på norra delen av ön inte långt ifrån en nedlagd
cementfabrik på Furilden. Ulrika, som också bodde på Gotland i den här perioden, och jag hade
varit inne i fabriken på sommaren något år tidigare och vi kunde inte glömma den speciella
atmosfären därinne.


En novemberdag bestämde vi oss för att ta fabriken i besittning. Vi flyttade in med varma kläder,
mat, verktyg, kamera och allt annat vi behövde för att kunna göra några experiment.
Fabriken var ogästvänlig. Den råa havsvinden tog fart in genom de öppna fönstergluggarna och virvlade upp det gamla cementdammet längs väggarna. Vi frös och kunde inte förstå varför vi var
så fjättrade vid plasten.

Men byggnaden hade en märklig dragningskraft. Vi vandrade upp och ned de tre våningarna på smala rostiga järntrappor och var besatta av tanken på att ta ett grepp om hela fabriken.
Uppe på det platta taket var vinden ofta så kraftig att vi tog oss fram krypande.

Efter flera försök med både möbler och levande bilder i form av performance, var vi ganska frustrerade och åkte in till Visby för att gå på skrotupplaget. Vi behövde inspiration.
Det var så idéen med spegelglaset kom. Vi fick tag i massor av speglar som vi tog med till fabriken. Där slog vi sönder dem och limmade upp bitarna på fiskelinor.

Fiskelinorna med spegelglas bildade en slags ljusslingor där det skarpa vita ljuset från havet reflekterades i varje liten glasbit och kastade ljusfläckar på de dammiga väggarna.

Det var högt till taket, runt 5 meter och varje våning hade flera stora hål i taket/golvet.
Vi förband våningarna med varandra med hjälp av de små spegelbitarna. Varje våning fick två eller tre "ljuspelare" som gick från golv till tak. Ljuspelarna var hela tiden i rörelse och ljusfläckarna på väggarna uppträdde i varierande styrka beroende på vad för slags väder det var utanför.
En blåsig dag med sol och många små moln på himmelen omskapade fabriken till ett hysteriskt kalejdoskop.

Vi kände oss ganska nöjda med förvandlingen och befriade från vår besatthet. Vårt grepp om fabriken var i en ständig förändring och låg utanför vår kontroll.

Sista gången vi var i fabriken den hösten var om natten med ett svagt månsken utanför.
De dansande ljusfläckarna var först knappt synliga och framkallades ur mörkret medan vi befann
oss i rummet. Nu lyssnade vi för första gången till ljudet av glasbitarna som slog i varandra.
Ljudet var också först svagt och sedan starkare och tydligare, allt eftersom vår hörsel skärptes.

Det tog flera år innan Ulrika och jag snackade om vad vi egentligen hade gjort på Furilden.
I senare arbeten har vi vänt tillbaka i minnet om fabriken och den processen vi hade där.
Jag tror vi kom på något som vi än idag inte kan förstå. Det i sig är en god sak.


Ulrika Orvedal är skulptör och utbildar sej nu till lärare i svenska. Hon bor i Stockholm.